Tuntuu ensi silmäyksellä ihan hienolta jutulta:
”Världens tuffaste jobb” gav insikt i klimatförändringarnaEttä näin länsimainenkin ihminen saa henkilökohtaisen tuntuman kehitysmaan viljelijän kovaan ja raskaaseen todellisuuteen, eikö siinä ole jotain hienoa ja arvostettavaa.
Mutta tarkemmin katsottuna ei ole. Tuossa selvästi otetaan tuottamattomat viljelymenetelmät annettuna. Niiden osalta ei edes mietitä mitään muutosta.
Keskeinen opetuskin on sitten se, miten meidän aiheuttamamme ilmastonmuutos aiheuttaa tätä "epäoikeudenmukaisuutta":
Hon vill bland annat lyfta fram hur tydligt det var att vår livsstil har lett till klimatförändringar i andra delar av världen.
– Det var så tydligt att vårt sätt att leva har påverkat deras, och det kände jag en sorg över. De hade fått ett mer extremt väder, med försenade regn, mycket torka och mycket kraftiga regn som när de väl kom, sköljde bort hela skörden.
Karin Kling berättar att lokalbefolkningen märkte skillnad mot hur det hade varit tidigare och var väldigt medvetna om och upplysta om klimatförändringarna. De fick även hjälp av biståndsorganisationer för att lära sig att odla på sätt som skyddar grödorna mot det allt mer extrema vädret.
Ei tullut mieleen, että näiden avustusorganisaatioiden olisi pitänyt opettaa tapoja, jolla tehokkaammin saadaan suurempia satoja kuin nyt. Ja avustaa välineiden ja tuotantopanosten hankkimisessa. Näin, vaikka säät säilyisivät ihan samanlaisinakin. Ja vaikka ne muuttuisivat.
Anteeksi vaan, mutta syvällisestäkään ilmastonmuutostietoisuudesta ei näille köyhille naisille ei juuri ole apua, jos töitä jatketaan vanhanaikaisin tehottomin menetelmin. Kuokilla, kuten jutun kuvan mukaan tehdään. Kuvan teksti:
Karin Kling och Beata Chisi. Karin Kling berättar att man jobbade i etapper på åkern om några timmar per tillfälle. Samtidigt skötte man alla andra sysslor, som att hämta vatten, laga mat, ta hand om barnen och tvätta och diska för hand.
Tuoko muuttuisi, jos
me, Ruotsissa tai Suomessa, muutamme elämäntyyliämme?